facebooktwittermail d

”Siffertrixande eller föredömligt miljöarbete i Arla”

Hur ska alla turer kring Arlas hållbarhetsarbete tolkas? Det finns två sätt att se på det.

Arlalastbil
Arla på rätt väg? FOTO: HENRIK ISAKSSON/TT

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Det stormar kring Arlas hållbarhetsredovisning. Sedan 2015 säger Arla att mjölkens utsläpp har minskat med sju procent. Men en granskning av Sveriges Radio Ekot visar att huvudorsaken till att utsläppen ser ut att minska beror på att Arla har bytt metod för att beräkna utsläpp.

Händelsen kastar en mörk skugga över Arlas hela hållbarhetsarbete. Värst är det nog för alla mjölkbönder som har gjort stora investeringar – i såväl tid som pengar – i att göra gårdarna mer hållbara. Det är ägarna som misstänkliggörs för vad som framstår vara ett siffertrixande på huvudkontoret.

Under senare tid har det också stormat en hel del kring Arlas hållbarhetsarbete. I ett uppmärksammat fall har Konsumentombudsmannen stämt Arla för vilseledande marknadsföring, bland annat kopplat till löftet om att den ekologiska mjölken ska ha ”nettonoll klimatavtryck”. Det fick Arla att för några veckor sedan att byta fot i klimatkompenseringen, från att utsläpp kompenseras med globala kolkrediter till att fokusera på hållbarhetsarbete på gårdsnivån.

Hur ska då alla turer kring Arlas hållbarhetsarbete tolkas? Det finns två sätt att se på det.

Ett perspektiv är att Arla bryter ny mark. Ingen vet hur klimatberäkningar ska göras. Och då blir det fel ibland. Omprövningar behöver ständigt göras.

Ett annat perspektiv är att det är ett medvetet trixande med siffror som ligger bakom. Att det handlar om att framställa Arla i bättre dager. Det läge vi befinner oss i öppnar också för att både fuskare och företag med genuint intresse för hållbarhetsomställning kan åka dit i en granskning av klimat- och miljöarbetet.

För okunskapen är stor om hur mycket koldioxid som olika marker binder. Det saknas perfekta formler för att vikta miljömål mot klimatmål.

Hur ska det vägas in att en liter mjölk i ena vågskålen ger koldioxidutsläpp men i den andra vågskålen ger nötdjur som betar och bevarar vår naturs artrikaste miljöer, naturbetesmarkerna? Hur ska det värderas att korna omvandlar gräs, som människor inte kan äta, från marker som inte på ett konkurrenskraftigt sätt kan bära spannmål eller baljväxter? Och ovanpå allt behöver det tas hänsyn till att allt för strikta krav på gårdar i Sverige riskerar att exportera koldioxidutsläpp, om det leder till att svensk produktion avvecklas.

Att få på plats en hållbarhetsredovisning är alltså något som måste få ta tid. Och det behöver accepteras att det är ett trevande arbete. Det kommer att bli fel ibland, för det är så man lär sig. Utan granskning av hållbarhetsarbetet lär det dock vara svårare att upptäcka när det blir fel.

Det viktigast i sammanhanget är att de aktörer som menar allvar med att ta fram fungerande hållbarhetsmodeller är genuint engagerade och inte ägnar sig åt skönmålning. Eller gröntvättning, som det kallas när företag i sin marknadsföring försöker framställa sig som miljövänliga utan att vara det.

I Arlas fall är den stora frågan vad som är vad. Är det som Ekot har avslöjat ett medvetet siffertrixande? Det är i så fall ytterst allvarligt. Då behöver det få konsekvenser för de ansvariga. Är det inträffade däremot ett resultat av att Arla är i en läroprocess som långt fler kan ha nytta av bör inte det inträffade ses lika allvarligt. Tvärtom bör det accepteras att alla utvecklingsprocesser inte är raka.

Men kanske säger oss också krånglet kring Arlas hållbarhetsarbete något mer. Det är att en del klassiska råvaruföretag verkar ha svårt att formulera varför de finns till och vad det är för produkt de säljer.

Mjölken har visserligen alltid varit laddad i olika tider. Men under senare årtionden har en förskjutning skett från själva råvarans egenskaper till att produkterna tillskrivs mervärden som mejeriet inte har kontroll över, likt värderingar och politik.

Den som tittar på Arlas reklamfilmer från de senaste 20-30 åren märker förskjutningen, från råvaran mjölk till dess politiska laddning. År 1996 var budskapet i en halvminut lång TV-reklam: ”Mjölk ger starka barn”.

Tjugo år senare är budskapet att Sverige är ett land format av ekomjölk. I en lång reklamfilm från 2015 antydds att med ekomjölken blev statsministern feminist och människor i gemen mer öppna och toleranta. Och så här har det fortsatt – råvaruföretaget Arla trycker numera i sin marknadsföring mycket på hållbarhet, djurvälfärdsarbete och värderingsfrågor.

Engagemanget är välkommet, men det finns en fara med den här varumärkesstrategin. När mjölk ska konsumeras av skäl som inte handlar om att produkterna är goda och bra för människor öppnar Arla för politisk konflikt. Plötsligt kan konsumenter välja bort ost och mjölk från Arla, som är smakliga och konkurrenskraftiga livsmedel, för att budskapet har varit att skälet för att äta dem är politiska eller klimatmässiga. Eller för att en högprofilerad hållbarhetsredovisning – som under överskådlig tid lär innehålla fel på grund av att det bryts ny mark – innehåller anmärkningsvärda fel.