Hur det utvecklar sig är viktigt, inte minst för Arla. Sedan Arla inledde sin expansion utanför Sveriges gränser med fusionen med MD Foods vid sekelskiftet har den internationella marknaden varit mycket viktig för företaget. Expansionen har fortsatt och Arla är nu en mycket komplicerad kooperation med ägare i flera länder.
Arla har underskattat den svenska mjölken
Arla höjde nyligen sitt avräkningspris rejält. Det var en välkommen höjning men långt ifrån tillräckligt för att ge arbetsro på gårdarna. Hur mycket mer priset kan stiga beror på den globala efterfrågan, och det finns frågetecken kring styrkan i mjölkkonjunkturen. Den viktiga importören Kina har inte visat tillräckligt intresse för stora inköp.
Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
När Arla kritiseras väljer styrelseordföranden Åke Hantoft, senast i ATL den 22 september, att dra en lans för den globala satsningen och möjligheterna för svensk mjölkproduktion att dra nytta av den. Men är inte det att underkänna den svenska marknadens möjligheter?
Den tid när mejeriföreningarna hade delat upp Sverige mellan sig och inte konkurrerade på varandras marknader känns avlägsen. Allt fler, inklusive butikskedjorna, vill ta del av den svenska mejerimarknaden.
Arla må tycka illa om de splitregler som Konkurrensverket har tvingat på företaget, och vill på olika sätt försvåra för den medlem som vill söka en annan marknad. Men utan denna möjlighet hade Arlamedlemmar inte kunnat dra nytta av det intresse för lokalproducerade livsmedel som bevisligen har växt fram. Det ger möjligheten att ta ut ett högre pris som Arla-modellen inte klarar.
Det borde inte vara rationellt och effektivt att så många lantbrukare investerar i mikrobryggerier. Intresset för närproducerade mejerivaror skulle ha kunnat utvecklas på annat sätt, och med mindre risk och större vinst.
Arla har varit sent ute med att framhålla den svenska mjölkråvaran när den har använts. Arlafolk vet att den röda kon står för svensk vara, men det vet knappast konsumenten, och då är det inte mycket bevänt med den saken. När Arla införde Mjölkkannan för att märka svensk mjölkråvara var det ett senkommet men välkommet steg.
Om, som ryktet säger, tillverkningen av hushållsost ska förläggas till Östersund är det också ett steg i rätt riktning, hem från Danmark. Om de svenska mejerierna hade lyckats hålla den importerade osten stången hade lönsamheten i svensk mjölkproduktion varit betydligt bättre rustad. Ost slår mjölkpulver alla dagar i veckan.
Finns det alltså ett ökat intresse från Arlas sida att profilera svensk vara, trots allt tal om den globala expansionen? Betyder det också att det finns ett intresse att betala för det mervärde som den erkänt dyrare svenska produktionen är med och skapar? Det utmanar ytterligare den priskonstruktionen med lika pris i alla länder som skapar så stor frustration.