facebooktwittermail

Arkeologisk utgrävning gör vägbygget dyrt

Hörda Vägsamfällighet i Värnamo driver ett rättsärende som kan få stor betydelse för landets vägnät. Anledningen är att föreningen befarar att de planerade arkeologiska undersökningarna som krävs kommer att bli dyrare än hela vägbygget.

Vägen som vägsamfälligheten vill flytta går rakt igenom ett aktivt jordbruk.
Vägen som vägsamfälligheten vill flytta går rakt igenom ett aktivt jordbruk. FOTO: MOSTPHOTOS

Föreningen har under en längre tid planerat att dra om en av sina vägar för att slippa trafiken som i dag leds genom en gårdsplan på ett aktivt jordbruk.

– Vägsamfälligheten består av ett 30-tal delägare och på en av fastigheterna har vi de här akuta problemen som begränsar deras verksamhet. De kan inte hantera djur och maskiner som de vill utan att ta hänsyn till trafiken, säger Roberto Gustavsson, som är föreningens kassör och kontaktman i det specifika ärendet.

Merkostnaden för den arkeologiska undersökningen skulle landa på 80 000-90 000 kronor. Men eftersom föreningen befarar att kostnaden kan skena har samfälligheten valt att inte gå vidare med sina byggplaner. Alternativa dragningar av vägen avslogs redan på idéstadiet på grund av andra kända fornlämningar.

– Vi vet inte var det här kommer att sluta. Hittar de någonting i jorden så kan det spinna i väg. Vi har inte ekonomiska möjligheter att slänga ut så mycket pengar, fortsätter Roberto Gustavsson.

Vill slippa betala

I det specifika fallet har länsstyrelsen hänvisat till att det finns kända gravplatser i närheten och att topografin i det aktuella området talar för att det kan finnas fler fornlämningar.

För föreningen har byggprocessen inklusive överklaganden redan tagit flera år. Men planerna grusades rejält efter att kammarrätten valde att inte pröva föreningens överklagande.

Vägsamfälligheten ifrågasätter inte behovet av en arkeologisk utredning men har valt att driva rättsprocessen för att slippa betalningsansvaret. Om föreningen lyckas få till ett prejudikat i Högsta Förvaltningsdomstolen kan rättsfallet få stor betydelse för andra vägsamfälligheter.

LÄS MER: Markägare måste våga sätta sig på tvären

"Saknar definition"

Nyckelfrågan i rättsfallet är vad som ska klassas som ett mindre respektive större markområde så som lagen är skriven.

För länsstyrelsen är frågan enkel. I Riksantikvarieämbetets riktlinjer anges att exploatören ska stå för kostnaden om markområdet är större än 10 000 kvadratmeter eller längre än 500 meter. I det här fallet är vägen, inklusive tillfartsvägar, 800 meter lång. Men riktlinjerna är inte lag utan har tagits fram på myndighetsnivå.

– Vi känner att länsstyrelsen går strikt efter Riksantikvarieämbetets råd och anvisningar, som inte på något sätt är lag. Går man på vad som står i lagtexten så är det att länsstyrelsen kan kräva betalning om det rör sig om ett större markområde. I lagtexten finns inga definitioner på längder utan det är Riksantikvarieämbetet som har gjort en utredning, och som har satt det till en hektar. Det har sedan omdefinierats till att ett linjejobb kan vara 500 meter långt.

– Förvaltningsrätten har på inget sätt vägt in vad lagstiftaren har för andemeningar med sina skrivningar. Det finns inget prejudikat på detta sedan tidigare, säger Roberto Gustavsson.

LÄS MER: Kamp om E22 tar bönder till riksdagen

Allt kan inte rymmas

Även Anna Kristensson som arbetar med fornminnesfrågor på länsstyrelsen kan se fördelar med ett prejudikat, men hänvisar samtidigt till att allt inte kan rymmas i lagtexten.

– Vi har yttrats oss över att det krävs en arkeologisk utredning för att fornlämningar ska kunna beröras. Detta är ett fornminnestätt område. Vi menar att de ska betala eftersom de är ett större företag och 800 löpmeter. Men eftersom det är en behjärtansvärd insats som syftar till att höja trafiksäkerheten har vi även försökt att pressa kostnaderna, säger hon.

LÄS MER: Bondeprotest fick effekt

LÄS MER: Bättre koll på skogen