facebooktwittermail d

Katarina Wolf: ”Är rädd att 2023 blir ett oxår”

Vid en traditionsenlig hemvändarkväll på juldagen lät en god vän frågan ”har det här året påverkat er på något sätt?” gå laget runt. Alla vid bordet såg fundersamma ut men svarade eftertänksamt ”nej”, skriver Katarina Wolf i en krönika.

Torka på åker.
Katarina Wolf sammanfattar 2022 i en krönika: ”Kostnadsökningar, ett mjölkpris som nådde nivåer ingen trodde var möjliga och på ett personligare plan en torka värre än sommaren 2018 som i sin tur ledde till inköp av halva grovfoderbehovet.” Arkivbild. FOTO: FREDRIK HAGEN/TT

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

”Det var den allra bästa av tider och det var den allra värsta. Det var visdomens tid, det var oförnuftets tid.” Så inleds Charles Dickens klassiska roman ”Två städer”, och en klyschigare inledning får man leta länge efter, men så ringar jag bäst in lantbruksåret 2022.

När jag tänker efter så ringar det rent allmänt in livet som mjölkföretagare överhuvudtaget, men föregående år har verkligen präglats av olika extremer åt båda håll. Kostnadsökningar, ett mjölkpris som nådde nivåer ingen trodde var möjliga och på ett personligare plan en torka värre än sommaren 2018 som i sin tur ledde till inköp av halva grovfoderbehovet.

Vid en traditionsenlig hemvändarkväll på juldagen lät en god vän frågan ”har det här året påverkat er på något sätt?” gå laget runt. Alla vid bordet såg fundersamma ut men svarade eftertänksamt ”nej”.

När turen kom till mig började jag lista upp alla oförutsägbara vändningar som 2022 bjudit på för mig och svenskt lantbruk i stort. Av allas frågande ansiktsuttryck att döma blev det för mig tydligt att magnituden av de utmaningar som drabbat livsmedelsproduktionen på senaste tiden uppenbarligen fortfarande inte tagit sig igenom det täta mediebruset.

Jag lyssnar på Sveriges radio P1 12 timmar om dagen, 365 dagar om året och kan inte säga att svenskt lantbruk tagit större mediautrymme än nyheten om lagstadgad chipmärkning av katter vid årsskiftet. Det får mig att undra i vilken utsträckning samhället behöver drabbas för att insikten om att produktion av mat i Sverige måste värnas.

I mars förra året, strax efter Rysslands invasion av Ukraina, ökade ansökningarna till hemvärnet till rekordnivåer, människor kände en plötslig lust att göra sig behövda och bidra till att försvara Sverige. Livsmedelsberedskapen som en del av totalförsvaret tappas istället bort i valrörelsen och mynnar endast ut i missnöje över förhöjda matpriser.

Vi är nu mitt uppe i de så kallade oxveckorna. Från början syftade oxveckorna till månaderna mellan midsommar och allhelgonahelgen då jordbrukare fick slita som oxar eftersom inga helger bröt det tunga arbetet mellan vårbruk och skörd följt av efterarbete.

Idag associerar de flesta oxveckorna med en tid av glest med röda dagar och en mer ansträngd privatekonomi till följd av jul- och nyårshelgens guldkantsprägel. Själv är jag rädd att 2023 kommer att bli ett oxår i den ursprungliga bemärkelsen.

Den enorma ovisshet som vi dagligen tvingas navigera oss igenom får framtidstron att luta åt endast delar av Dickens kända inledningsfras och det är med viss bekymmersrynka vi som unga företagare blickar framåt. Låt oss hoppas att 2023 lutar mer åt det bästa än det värsta och att visdomens tid en gång för all dränker oförnuftets.

Katarina Wolf
mjölkföretagare