På ett seminarium om äganderätt i skogen målar Sven-Erik Hammar, ordförande för LRF Skogsägarna, upp bilden av hur tillämpningen av lagar och regler de senaste åren fjärmat sig från den skogspolitiska grundtanken.
”Ansvaret faller tillbaka på lagstiftaren”
– Det blir ingen ordning och reda i ett rättsamhälle när staten försöker komma billigt undan. Det säger Sven-Erik Hammar, LRF Skogsägarna, om de senaste årens naggande i kanten på skogsägarnas ägande- och brukanderätt.
Ulf Aronsson
– Redan i den första skogsvårdslagen från 1903 ville man nå målen på frivillighetens väg, där utbildning, rådgivning och information var de viktigaste styrmedlen.
I skogsvårdslagen från 1993 betonas även långsiktig äganderätt som en av de viktigaste förutsättningarna för skogspolitikens genomförande.
Men enligt Sven-Erik Hammar har de myndigheter som utövar tillsynen, Skogsstyrelsen och Länsstyrelsen, de senaste åren allt mer börjat använda tvångsingripanden och detaljreglering och naggat på skogsägarnas grundläggande rättigheter i frågor som till exempel nyckelbiotoper, artskyddsförordningen, ersättning för fjällnära skog samt webbpublicering av avverkningsanmälningar.
Dålig tajming
– Frivillighet och flexibilitet har betonats i de politiska besluten men vilja från myndigheterna att fullfölja den inriktningen har saknats. Det har lett till att myndigheterna distanserat sig från sin viktigaste målgrupp, skogsägarna, och motarbetar deras engagemang och positiva drivkraft. Det är sällsynt dålig tajming eftersom skogsägarna har en nyckelroll i ett fossilfritt samhälle.
Enligt Sven-Erik Hammar ligger en bristande grundlagskultur hos myndigheterna bakom glidningen som sätter ägande- och brukanderätt ur spel. Men ansvaret vilar på politikerna som inte styrt upp myndigheterna. Resultatet blir att skogsägarna hamnar i kläm och i flera fall tvingats stämma staten för att få sin rätt.
– Det finns ett politiskt ansvar att vikta saker mot varandra. Men när det krävs en avvägning så skickar politikerna det till myndigheten som i sin tur skickar det till domstol, säger Sven-Erik Hammar.
Alla viloplatser skyddas
Han får medhåll av Carl von der Esch, LRF:s chefsjurist, som också anser att det finns flera brister i lagstiftningen, och tar artskyddsförordningen som exempel. I domen i målet om bombmurklan underkänner rätten i princip lagskrivningen eftersom en bokstavstolkning av lagen får orimliga konsekvenser. Till exempel fridlyser den alla vilda fåglars viloplatser och fortplantningsområden.
– Artskyddsförordningen är inte otydligt skriven, men den får väldigt konstiga konsekvenser. Vi måste fråga oss vad som är rimligt?
– Staten har ansvaret mot medborgare att utforma rättssystemet och i slutändan faller ansvaret tillbaka på lagstiftaren, oavsett om det gäller ersättning för fjällnära skog, bombmurklor eller småskalig vattenkraft. Men vad gör lagstiftaren? Ingenting. Systemet klarar inte av att väga olika intressen mot varandra och det adderas på markägaren, säger Carl von der Esch.
LÄS OCKSÅ: Skogsägare stämmer staten
LÄS OCKSÅ: "Myndigheterna helt överens"
LÄS OCKSÅ: Han stämmer staten på ersättning för tvångsinlösning
LÄS OCKSÅ: Dom om bombmurklan: Tillåt avverkning eller betala ersättning
LÄS OCKSÅ: Förtydliga artskyddsförordningen