”Ännu ett år med dödsolyckor inom lantbruket”

Samtliga dog i olika former av klämolyckor med maskiner/fordon och i ett fall under en rotvälta. I ett längre perspektiv dog 66 personer, varav 2 kvinnor under perioden 2014-2023. Sektorn hamnade antalsmässigt på tredje plats efter bygg (99) och transportsektorn (81).

Under fem-årsperioden innan (2009-2013) fanns den stora satsningen ”Säkert Bondförnuft”, där det kunde konstateras att dödsfallen nära nog halverades, för att sedan öka till samma nivå som före satsningen. Hade satsningen fått fortsätta hade vi troligen sparat livet på ett 30-tal personer. Nu är det en ny strategi i startgroparna som leds av Gröna arbetsgivarna på uppdrag av Landsbygds- och infrastrukturdepartementet och Jordbruksverket, vi kan bara hoppas att den blir minst lika framgångsrik och att det inte bara blir ett tidsbegränsat projekt fram till och med 2028.

Vad är det som krävs för att minska eller eliminera dödsolyckorna inom lantbruket?

Lärdomar från ”Säkert Bondförnuft” var bland annat den ökade medvetenheten om riskerna och att de verksamma inom branschen pratade sinsemellan om arbetsmiljön på gårdsnivå. Vill vi göra verklig skillnad behöver vi dock göra mer än att informera och diskutera. Klassisk skadeprevention baseras på principerna, lagstiftning och regler, teknik, miljö och produktdesign/produktmodifiering, utbildning, rådgivning och information samt användning av ekonomiska incitament. Vi vet att bäst effekt nås om flera olika principer kan komplettera varandra som det gjordes när störtbågar infördes på traktorer på 1950-talet.

Några utmaningar gällande lantbrukares traditionella riskbeteenden som vi behöver hantera och bemöta är att:

• Konstant exponering för risker med ett positivt ”resultat” gör risktagande ”normalt”.

• Risktagande lyfts fram som ett föredöme från viktiga personer i omgivningen, med resultatet att risktagande blir en del av lantbrukaridentiteten.

• Pressen att reducera kostnader och spara tid gör att risktagande framstår som kostnadseffektivt.

Branschen behöver också ”tagga ner”. Fortfarande råder en hel del machokultur med risktagande, både bland äldre och yngre. Att ”bara” 2 kvinnor av 66 dog i arbetsrelaterade olycksfall 2014-2023 kan inte bara förklaras av hur arbetsorganisationen ser ut på gården, då uppemot 20 procent av lantbruksföretagen numera drivs av kvinnor.

Vi behöver även bättre förstå individuella lantbrukares situation och varför de har en benägenhet att medvetet eller omedvetet ta risker. I vår pågående studie om lantbrukares psykiska hälsa framkommer det bland annat att var fjärde lantbrukare uppgett att de varit med om en personskada eller en allvarlig incident när de varit stressade eller mått psykiskt dåligt.

Många lantbrukare arbetar ensamma och måste lösa riskfyllda arbetsmoment på egen hand, vare sig de vill eller ej. I äldre tider fanns det oftast fler familjemedlemmar hemma, närbelägna grannar som var lantbrukare med likartad produktion och kanske tillgång till avbytare som kunde vara till hjälp när man behövde planera in arbetsuppgifter där man bör vara mer än en person.

Vi måste även vara alerta när det gäller sektorns fortsatta utveckling, vare sig det gäller införandet av ny teknik, grön omställning eller nya regler för djurhållning. Vi behöver hela tiden, i alla sammanhang, fråga oss vilka konsekvenser nya regler får för arbetsmiljön på gårdsnivån. Det kan bli bättre, men långt ifrån självklart. En liten regeländring av myndigheter, till exempel gällande tappade öronmärken på betesdjur kan medföra att djurägaren måste utsätta sig för stora risker om ett enskilt djur ska fångas in och märkas om, i stället för att vänta till ordinarie insamling av djuren.

Utan att veta närmare omständigheter kring enskilda dödsolyckor 2024 är det svårt att veta vad som gick fel. Dock är det klart att omsorg om och sambandet mellan individens personliga hälsa, såväl fysisk som psykisk, och risken för olycksfall är en kärnfråga som måste beaktas i alla led om lantbrukets olycksfallsstatistik påtagligt ska förbättras.