d
LedareUppdaterad: 27 oktober 2025Kommentera

”Ännu en medieanka i kampanjen mot svenskt skogsbruk”

Skyfallen över Västernorrland var så kraftiga att föryngringsavverkningar inte spelade någon roll för de tragiska tågurspårningarna, finner en ny rapport.

FOTO: MATS ANDERSSON

Ledaren ger uttryck för ledarredaktionens uppfattning i en fråga. ATL:s ledarsida är partipolitskt obunden. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

6–7 september 2025 inträffade ett kraftigt skyfall i området väster om Kramfors och Örnsköldsvik. Skyfallet ledde bland annat till att järnvägsbankar raserades i två områden och att två tågurspårningar inträffade på Stambanan vid Stugusjön och på Ådalsbanan i höjd med Prästmon.

Snabbt börjades det i medierna, med Aftonbladet i spetsen, att spekuleras om vilken roll avverkningar i områdena kan ha haft.

Kanske var rasen inte ett naturligt resultat av rekordstora skyfall i kombination med bristande underhåll?

På satellitbilder som kablades ut visades avverkningar upp i närheten av olycksplatserna. Självklarheten att en fullvuxen skog hindrar vattnets framfart mer än ett hygge räckte för att misstänkliggöra skogsbruket.

Sedan var cirkusen i gång. Miljöpartiet slog till på uppstuds. På Facebook beklagade sig skogsbrukets fiender över ännu en konsekvens av skogsindustrins ”skövlingar”.

En viss tröst i sammanhanget skänkte civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin (M) när han manade till eftertänksamhet och fakta. För hade vi inte i närtid fått bevittna hur just tvärsäkra slutsatser om orsakssamband kommit på skam när orsakssamband studerats närmare?

Carl-Oskar Bohlin pekade på bristerna i den mediebevakning som skedde då en bit av E6 vid Stenungsund rasade för två år sedan. Då var vissa snabba med att dra slutsatsen att rasat var en konsekvens av klimatförändringarna. Så visade sig inte vara fallet.

När utredningen av händelsen senare presenterades fastslogs nämligen att skredet berodde på att stora mängder schaktmassor tippats av en enskild aktör på en plats som av geologiska skäl inte hade bärighet för att klara tyngden av dessa.  

”För två år sedan var det skredet på E6. Nu tycker MP att vi ska göra om hela principerna för det svenska skogsbruket på grundval av vad som just nu i bästa fall är en gissning kring ett orsakssamband”, skrev civilministern i ett inlägg i sociala medier.

Det var en klok hållning. I dagarna presenterades en analys från Sweco, beställd av branschorganisationen Skogsindustrierna, där teknikkonsultföretaget analyserat tänkbara orsaker till ras av järnvägsbankar på Stambanan i höjd med Stugusjön och Lännäs och Ådalsbanan, Långselesträckan, i höjd med Prästmon.

I analysen konstateras följande om raset vid Stugusjön: ”Sammanfattningsvis avvattnas ett stort avrinningsområde precis uppströms olycksplatsen vid Stugusjön av enbart en trumma under järnvägen som bedöms ha en kapacitet några gånger under det som krävs för att avleda den nederbörd som föll över området 6–7 september. Den totala nederbördsmängden under hela händelsen har sannolikt bidragit till att hålla höga vattennivåer utmed banvallen under lång tid vilket har skapat förutsättningar för de observerade skadorna. Området karaktäriseras av en kraftig lutning, vilket ökar den andel av nederbörden som direkt rinner av på ytan i stället för att infiltrera. Ytor med yngre skog av olika åldrar påverkar generellt avrinning negativt men det är mycket sannolikt att förekomsten av dessa områden inte är orsaken till olyckan efter skyfallet utan den bedöms ha kunnat inträffa ändå.”

Och gällande raset vid Ådalsbanan: ”Den slutsats som kan dras kring urspårningen längs Ådalsbanan är att avvattningssystemet i sin helhet (trummor, diken och inloppskonstruktioner på både väg och järnväg) inte hade förutsättningar för att hantera denna typ av nederbörd, oavsett ytor med yngre skog i olika åldrar eller inte. Järnvägens avvattningssystem överbelastades under många timmar vilket medförde stora mängder vatten som sannolikt rann rakt över järnvägen. Området är mycket kuperat och slänten från väg ned mot järnväg är på sina ställen mycket brant vilket gör det komplicerat och mycket kostsamt att anlägga en avvattningsanläggning som fungerar för både väg och järnväg och som dessutom är anpassad för dessa extrema händelser. En sådan anläggning finns inte på denna plats.”

Efter mycket krutrök visar det sig alltså att förklaringarna till dessa två mycket uppmärksammade ras står att finna i den extrema nederbörden i kombination med bristande kapacitet i den infrastruktur som ska se till att anläggningarna kunde klara av vattenmängderna – om det nu ens är möjligt inom rimlighetens gränser. Skyfallet över området kring Stugusjön var trots allt i storleksordningen ett 200-årsregn, sannolikt det kraftigaste skyfall som drabbat området sedan Stambanan byggdes under 1800-talet.

Swecos analys visar alltså att tågurspårningarna hade kunnat inträffa oavsett skogens ålder eller om områden nyligen avverkats eller ej och att försöket att peka ut avverkningarna var en så kallad medieanka.

Det var inte bara tåg som spårade ur den där veckan i september. Spårade ur gjorde även medierna i den efterföljande bevakningen – än en gång får man tillägga. Den mediekampanj som bedrivs från Stockholm mot svenskt skogsbruk ute i landet börjar bli tröttsam.

Och ett tack till Carl-Oskar Bohlin som vågade hålla huvudet kallt och inte valde att trött spela med i mediernas agendor.