Ny statistik från SCB och Svensk mäklarstatistik visar att många dras till landsbygder och skärgårdar, där det är villorna som lockar flest. Men varför är det då så svårt att få bygga bostäder och utveckla infrastrukturen?
”Allt är förbjudet – precis allt”
Om skärgården ska vara levande så behöver nödvändiga förändringar tillåtas så att det går att bo och verka där, skriver Johan Pensar.
Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Vår familj köpte en igenväxt gård i Roslagens skärgård på ön Löparö ett stenkast från fastlandet. Nu är gården åter i bruk med gutefår, höns, vaktlar och nordsvenskar.
Det här skärgårdssamhället, likt många andra, har avfolkats och infrastrukturen som de driftiga skärgårdsbönderna stod för har tynat bort. Från att ha varit ett livskraftigt samhälle med aktiva gårdar och hundratals bofasta förändrades det under 1960-talet. Då tillkom över 200 fritidshus och urbaniseringen tilltog. Ett året runt-paradis blev ett sommarparadis.
För oss som är en yngre generation så vill vi få en möjlighet att utveckla vår gård, investera egna pengar och tid för att det ska bli ett året runt-paradis igen. Det går ju inte att bo och verka här om det inte går att komma till skolan, fotbollsträning för barnen eller ordna transporter. Det märkliga är dock vilket motstånd som möter den som vill göra något åt situationen.
Till och med investeringar i ökad tillgänglighet, fiber, VA och bostäder motarbetas. Intrycket är att allt – precis allt – är förbjudet. Är det inte i det offentligas ögon som något är förbjudet så nog anses det vara det av den stora grupp som inte vill att deras semesterparadis ska förändras.
Vi kämpade i över 2,5 år bara för att få till en lösning vintertid för att slippa gå på ruttna isar och riskera att drunkna. Trots kraftigt motstånd ordnade vi en 34,5 meter lång vinterbro. Som alla i efterhand verkar nöjda med.
Trots alla svårigheter växte en vision fram. Tänk om det skulle gå att väcka liv i det gamla skärgårdssamhället. Vårt projekt är sedan dess att bygga en hållbar och levande skärgårdsby. Vi vill uppföra permanentbostäder för barnfamiljer på vår egen mark – som ligger utanför strandskyddet. Det här skulle i sin tur möjliggöra nödvändig infrastruktur.
Från det offentliga har det hörts många lovord om planerna. Många löften gavs vid de över 275 besök av lokala, regionala och nationella politiker och tjänstemän. Alla strategier och vackra ord om hur viktigt det är med en levande landsbygd och skärgård bekräftades. Blanketter fylldes i och tillstånd söktes. Innan pandemin bröt ut hade vi över 100 intresseanmälningar.
Men efter högtidstalen kom motståndet. Alla de utlovade tillstånden och löftena från politiker har temporärt uteblivit. Samhällsplaneringen i kommuner och regioner verkar vara begränsad till förtätning i centrala lägen.
Många åsikter har också vädrats där en del verkar vilja att landsbygden och skärgården ska vara ett museum. Ett sommarparadis där tiden har stannat och utvecklingen går bakåt.
Men om inte lokala eldsjälar får tillstånd att investera, driva företag och utveckla sina lokalsamhällen – vem ska då göra det? Om lokal utveckling och investeringar i praktiken är omöjligt, vem ska då rusta upp den eftersatta infrastrukturen?
Regeringen och landsbygdsminister Jennie Nilsson har en ”Nationell strategi för hållbar regional utveckling”. Men hur ska vi gå från ord till handling när det i många attraktiva landsbygdsområden över hela landet framstår som i princip omöjligt att få göra något?
Johan Pensar
Skärgårdsbo, Löparö Norrgården & Löparö Skärgårdsby
Fotnot: Landsbygdsminister Jennie Nilsson (S) har erbjudits replik men avstått.