facebooktwittermail d

”Äganderätten är hotad i skogen – inte allemansrätten”

Det som håller på att ta form är en berättelse där det är ett hot mot allemansrätten att markägaren hugger träd.

Under politisk attack. FOTO: CALLE BREDBERG/TT

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Två av höstens stora politiska strider står kring strandskyddet och skogspolitiken. Socialdemokraterna har lovat Centerpartiet – för andra gången den här mandatperioden – ett uppluckrat strandskydd och stärkt äganderätt till skog. Men regeringspartnern Miljöpartiet verkar vägra att medverka till några förändringar.

Sakta men säkert höjs också konfliktnivån. Debatten om skogen blir bara allt mer hätsk. Exempelvis hörs allt oftare den horribla jämförelsen mellan svenskt skogsbruk och skövlingen av Amazonas, så som i Vetenskapens världs första avsnitt i den nu aktuella serien ”Slaget om skogen”.

Att likna svenskt skogsbruk med Brasiliens skövlingar är såklart absurt. Det är inget annat än ett relativiserande av den brasilianska regeringens miljö- och klimatpolitik. Men det verkar inte bekymra i Sverige.

Till och med miljö- och klimatminister Per Bolund (MP) har beskrivit det som att det är ”Sveriges Amazonas” (SVT 5/9) som MP vill skydda framöver.

Den höjda konfliktnivån märks dock inte bara kring greppandet efter haltande internationella jämförelser. Miljöpartiets senaste drag verkar vara att försöka väva samman frågorna om strandskydd och skogspolitiken till en och ställa förändringar i motsats till allemansrätten.

Under de senaste veckorna har miljöpartiets statsråd och språkrör Per Bolund återupprepat att det handlar om att slå vakt om allemansrätten, vid såväl stränderna som i skogarna.

I SVT:s Agenda sa Bolund i början av månaden: ”Centerpartiet är markägarnas röst i riksdagen. Miljöpartiet kommer in med allmänintresset. Det är värdet av att ha en allemansrätt som fungerar. Att man inte ska gå ut till sin favoritklippa vid havet eller sin strand och mötas av en privat områdesskylt, det ska inte vara något bara för den som har råd att köpa en strand eller ett skogsområde. Det ska vara en rättighet för alla.”

Liknande tongångar hördes när Bolund förra veckan presenterade budgetsatsningar på skydd av skog och värdefull natur tillsammans med näringsminister Ibrahim Baylan (S). Och i måndags kommenterade Per Bolund Vetenskapens världs program ”Slaget om skogen” i en liknande anda (Twitter 20/9) – att det handlar om att värna sådan skog som människor älskar att vara i och vandra i.

Att använda allemansrätten som argument för ett hårt strandskydd är inget nytt. Däremot att trycka så hårt på det i skogen som görs nu – och att det används som ett argument för att förbjuda skogsbruk på hundratusentals hektar.

Det som håller på att ta form är en berättelse där det är ett hot mot allemansrätten att markägaren hugger träd. Och det här pekar på att något verkar ha ändrats i tolkningen av allemansrätten över tid och att det här nu börjar märkas i den praktiska politiken.

Under senare år har allemansrätten börjat ses som en slags allmänhetens rätt till inflytande över andras egendom, och då särskilt över mark med höga naturvärden.

Arga insändare och protester mot tätortsnära skogsbruk har blivit vanligare – till den grad att exempelvis statliga Sveaskog redan 2017 började sälja sina stadsnära skogar. Den lokala opinionen började på många ställen bli så hård att Sveaskogs brukande försvårades.

Det som verkar ha hänt är att allemansrätten i vissas ögon har getts en kraftigt utökad innebörd. Den grundlagsskyddade äganderätten – grunden för att bygga en civilisation där den starkaste inte kan ta från den svagare – har plötsligt börjat ifrågasättas. Och de möjligheter som svensk förvaltning bjuder in till i överklagandeväg och samråd har möjliggjort så mycket krångel att en del markägare, från jättar som Sveaskog till mindre privata, verkar ge upp om att kunna bruka vissa tätortsnära skogar.

Det kan också vara den här inställningen – att äganderätten ska stå tillbaka för kollektivets anspråk på natur att vandra i – som har rört sig upp i Miljöpartiet. Aktivistiska gräsrötter har tvingat fram en radikalisering av partiledningen i inställningen till äganderätten och nu börjar det här märkas i retorik och politik.

Det som verkar ske just nu är att allemansrätten börjar tas som förevändning för statlig tvångsinlösen av enorma arealer privatägd mark. Det är en är rörelse mot att allemansrätten ges en helt ny innebörd och äganderätten sätts på undantag.