Allemansrätten behöver uppdateras

Kommersialiseringen av allemansrätten tydliggör en konflikt med äganderätten som med tiden kommer att behöva en politisk lösning. Om markägare får bättre del av den avkastning som deras naturkapital skapar inom turismnäringen, skulle det öka acceptansen och intresset för att utveckla turismverksamheter. 

Äganderättsproblemen uppstår när allemansrätten kommersialiseras på olika sätt. Bärplockning som utförs av gästarbetare medför problem som tältläger och nedskräpning. Samtidigt är det kapitalförstöring att låta bären ruttna i skogen. LRF anser att kommersiell bärplockning och andra kommersiella verksamheter inte ingår i allemansrätten. 

Hittills har lagstiftaren undvikit att lösa de gränsdragningsproblemen som uppstår. Det har lämnats till domstolarna. Högsta domstolen anser exempelvis att det inte är tillåtet att organisera forsränning som leder till skador på annans mark. Något förbud mot att driva kommersiell verksamhet inom allemansrättens gränser uttryck inte. 

Givet att turism blir en allt viktigare landsbygdsnäring behövs de möjligheter att utveckla turismverksamheter som allemansrätten ger. Förutsättningen är att verksamheterna kan ske utan att störa eller förstöra naturen. Ett ökat nyttjande av naturen som råvara för upplevelser är inte oproblematisk. Inte minst utmanas förhållandet till äganderätten. 

När turismen blir omfattande och utnyttjandet av allemansrätten blir verkligt kommersiell är det orimligt att markägarna ska tillhandahålla marken utan ersättning. Delvis är detta självreglerande, eftersom stort besökstryck i regel förutsätter en viss infrastruktur. Så här års kanaliseras vandrare och cyklister till leder som koncentrerar slitaget till bestämda områden. Det minskar trycket på omkringliggande mark och ger markägare intäktsmöjligheter. 

Väl preparerade leder och rastplatser attraherar säkert många besökare, men frågan är hur stark betalningsvilja de har – och hur mycket av betalningsviljan som kan komma markägarna till del. 

Eftersom allemansrätten historiskt gett oss gratis tillgång till naturen är betalningsviljan låg. Att betala för hotell är samtidigt självklart. I en del länder med väldigt mycket turism har det införts olika typer av skatter eller avgifter som syftar till att ge lokalsamhället mer nytta av turismen. De som bor i attraktiva turistdestinationer och inte tjänar något på turisterna är fullt förståeligt negativa till turismen. 

I mindre skala gör sig problematiken påmind även i Sverige. När turismen blir en bra affär vill naturligtvis markägarna ha en del av kakan, i de fall nyttjandet av marken utgör förutsättningen för turismaktiviteterna. Samtidigt bör markägarna ha i åtanke att det i stor utsträckning är turismföretagare som skapat dessa värden. 

Någon form av skälig ersättning till markägare skulle kunna bidra till att utveckla besöksnäringen. Bristande betalningsvilja för tillgång till naturen är dock ett problem. Möjligen håller detta på att ändras. Utländska turister har sannolikt större betalningsvilja, vilket gör det lättare att ta betalt även av svenska turister. 

Till stor del handlar det om att våga ta betalt. Jämför hur kulturen kring dricks på restauranger håller på att ändras i Sverige. Restauranggästerna får nu i direkt i kortterminalen ta ställning till ett antal förvalda procentsatser dricks som läggs till notan. Sakta men säkert blir dricksandet norm. Lärdomen är att det går att ta betalt, även på frivillig väg – bara man vågar. 

Någon ren turismskatt, som finns i andra länder med starkt besökstryck, verkar långsökt för svenska förhållanden. Däremot finns det anledning att fundera på hur kommersialiseringen av allemansrätten kan komma markägarna bättre till del. 

Möjligen kan någon sorts motsvarighet till det statliga jaktkortet för övrigt friluftsliv. En sorts inträdesbiljett till preparerade leder och rastplatser. Det skulle ge bättre möjligheter att ge ersättning för markupplåtelser och underhåll av lederna. Vilket skulle öka acceptansen för turismen och bidra till att styra slitaget på naturen till lämpliga platser. 

Kommersialiseringen av allemansrätten är rätt långt ifrån den urgamla rätten att vandra genom skogen till grannbyn i ett glesbefolkat land med få vägar. Även allemansrätten måste följa med den tekniska och samhälleliga utvecklingen.  

Om vi ska kunna tillvarata landsbygdsturismens ekonomiska potential på ett hållbart sätt krävs tydligare gränser för den kommersiella delen av allemansrätten, och i dessa fall ersättning till markägarna. Politikens vilja att lagstifta på området är nog måttlig, men det är uppenbart att allemansrätten i dessa delar behöver uppdateras.