Trots att förvaltningsmodellen är kvalitetssäkrad och välförankrad har betesskadorna på tall ökat. På sina håll är det lönlöst att föryngra med tall.
Älgförvaltningen är en fråga om äganderätt
Vi är nu inne på den femte älgjakten med den nya älgförvaltningen. Världens modernaste och mest "adaptiva", eller anpassningsbara, om man ska tro höga företrädare för både skogsbruket och jägarkåren.
Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Varför har förvaltningsmodellen bevisligen inte fungerat i praktiken? En viktig anledning kan vara att varken skogsägarna eller jägarna som bråkar om älgstammen ser problematiken som en äganderättsfråga. Ibland verkar skogsägare närmast förvånade över att de äger jakten på sina fastigheter och svaga ägare blir ofta utmanövrerade.
Inte blir det bättre av att förvaltningsmodellen, som ska vara lokalt förankrad i älgskötselområden, har flera beslutsnivåer som tunnar ut markägarnas direkta bestämmande över sin egendom: skogen och jakten.
För jägarintresset, som i denna fråga måste kunna sägas stå i direkt opposition mot skogsägarintresset, är det naturligtvis bra att så många beslut som möjligt som rör älgstammens storlek tas på en så övergripande nivå som möjligt. Det är rimligen mer effektivt att bearbeta länsstyrelsernas tjänstemän och få dessa att lägga sig i och revidera älgskötselområdenas älgskötselsplaner.
Ett tydligt tecken på att äganderätten i fråga om älgförvaltningen är urholkad är älgförvaltningsgruppens (nivån ovanför älgskötselområdena och licensområdena) sammansättning. Tre representanter var från skogsbruket respektive jägarna där markägarna har en utslagsröst som Svenskt skogsbruk, där LRF Skogsägarna ingår, nyligen lovat att i princip inte använda.
Det är svårt att se motsvarande styrelsesammansättning i ett fastighetsbolag: tre från fastighetsägaren och tre från hyresgästerna och fastighetsägaren avstår från sin utslagsröst. Är det verkligen så förvånande om betesskadorna inte är under kontroll?
Att "plantera mer tall" i ett läge där skogsägaren förväntas bekosta planteringen av tallplantor som man på förhand vet inte kommer att ha en chans att bli timmerträd, är ett självskadebeteende som inte kan förväntas av landets skogsägare.
Ändå försöker inbitna jägare framställa de katastrofala betesskadorna i södra Sverige som självförvållade av skogsägarna eftersom de planterat för lite tall. Det är helt riktigt att det planteras för lite tall i södra Sverige, men det beror på att det finns för mycket älg som gör att mödan lönlös. Skogsstyrelsens tonläge borde höjas väsentligt i frågan.
Skogsägarna bär det största ansvaret för att den pågående massförstörelsen av det framtida tallsågtimret, som är en naturlig konsekvens av att man inte stått upp tillräckligt starkt för den egna äganderätten till både jakten och skogen.