facebooktwittermail

”Aldrig har så få behövt underhålla vägarna åt så många”

Fler och tyngre bilar har gett ger högre slitage och högre kostnader för att underhålla vägarna. Var finns rättviseaspekten nu, undrar Ingegerd Edman.

Alla dessa vägar förvaltas fortfarande som på medeltiden, skriver Ingegerd Edman. FOTO: JOHAN STRINDBERG/BILDHUSET/TT

Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Om ett år är det val. Temperaturen i debatterna har redan höjts några grader. Liksom i förra valet kommer landsbygden och dess behov att uppmärksammas under parollen ”Hela Sverige ska leva”. En kort period kommer politikerna minnas att det finns vägar även på landsbygden.

I århundraden har de styrande – och allmänheten – fritt nyttjat de vägar som är byggda, bekostade och i generationer underhållna av svenska bönder. Det har varit en tung kostnadsbörda. Även om vissa reformer, penningbidrag och utbeordrad arbetskraft förbättrade situationen något, lyfte bondeståndet frågan upprepade gånger under 1700- och 1800-talen i riksdagen, dock utan att nå gehör.

Efter århundradenas kamp och automobilens intåg beslutade en framsynt riksdag till sist att staten skulle ta hand om väghållningen, eller som det står i alla källor jag läst ”det svenska vägnätet förstatligades”. Men det här är långt ifrån sant.

Staten övertog ansvaret för riksvägar och länsvägar. Vartefter motorvägar och motortrafikleder byggdes inräknades de i det statliga ägandet. Resten var, då liksom nu, vägar som bekostades och sköttes av bönder och markägare, fastighetsägare boende på landsbygden. Året var 1944.

Hur ser det ut i dag, inför valet 2022? Trafikverket sköter de statliga vägarna: Europa-, riks- och länsvägar. Det är 16 procent av Sveriges vägnät. Vidare har verket tillsynsansvar för kommunernas gator och vägar (7 procent) och är tummen i ögat på de enskilda väghållare som uppbär statsbidrag (12 procent). Och statsbidraget kan dras in om vägarna inte sköts till belåtenhet.

Sammanlagt har Trafikverket ansvar för, eller möjlighet att påverka, 35 procent av Sveriges vägnät. Det vill säga 21 690 mil av sammanlagt 61 050 mil.

Av resterande 65 procent är ungefär hälften skogsbilvägar, finansierade av skogsbolag och enskilda skogsägare. De flesta är privatiserade; man får gå, men inte köra på dem.

Andra hälften är enskilda vägar utan statsbidrag, vars drift och underhåll betalas av privatpersoner som har fastigheter och/eller marker längs vägarna. Detta gäller även enskilda vägar med statsbidrag (bidraget är en mindre del av vad de själva får bidra med i kostnader och obetalt arbete). Alla dessa vägar förvaltas fortfarande som på medeltiden.

Riksdagens två huvudskäl till det partiella förstatligandet 1944 var att utjämna den orättvisa underhållningsbördan mellan stad och landsbygd samt den ökande bilismen som innebar att landsbygdsvägarna inte längre bara användes för lokaltrafik.

1944 trafikerades vägarna av 100 000 svenskregistrerade fordon. Nu rullar 6,2 miljoner motorfordon på våra vägar. Utlandsregistrerade långtradare, turistbussar och så vidare är inte inräknade.

1944 bodde 57 procent av befolkningen på landsbygden och kunde dela på underhållsbördan för de vägar som inte förstatligades. Nu bor 13 procent på landsbygden. Antalet enskilda vägmil har inte blivit färre. Fler och tyngre bilar har gett ger högre slitage och högre kostnader för att underhålla vägarna.

Var finns rättviseaspekten nu? Är den avhängig det minskade antalet röstande landsbygdsbor?


Ingegerd Edman
Söderköping