Replik på ”LRF tillhör en annan tid”, skriven av Emil Nilsson.
Kritik är alltid bra i alla organisationer. Men den ska vara faktabaserad och inte bara framföras för kritikens skull.
Lantbrukaren Emil Nilsson skriver att han har varit medlem som privatperson i LRF. Detta är dock inte att bidra till en bättre och lönsam produktion av livsmedel, så som han beskriver sin önskan i debattartikeln. För man ställer ju inte upp för sina kollegor när man väljer att vara personmedlem. Det är faktiskt att åka snålskjuts på andra medlemmar, som lojalt betalar sin avgift.
Det är ju LRF:s styrka att vi är små och stora, skogsägare, djuruppfödare, spannmålsodlare och allt annat som medlemmarna sysslar med.
Vem ska tillvara den enskildes intressen vid intrång av vad det må vara? Vem ska stötta upp damm- och vattenkraftsägare? Vem ska ta snacket med kommunerna om hur tillsynen fungerar och inte minst taxorna?
Det är ett otal frågor som den enskilde ringer personal och förtroendevalda på LRF om för att få hjälp och tips. Insatsen kan behöva vara stor när det krånglar, betydligt mer än företagarmedlemskapet kostar, i vissa fall. Glöm inte bombmurklan! Eller hela bygder som drabbas när vägar och kraftledningar ska fram.
Allt det här är sådant som företagarmedlemmarna betalar till. Mycket av LRFs arbete är påverkan och kunskapsöverföring. Allt för många beslutsfattare har tyvärr för dåliga kunskaper om hur de gröna näringarna fungerar.
Att i svåra situationer ta hem krispengar är konkret medlemsnytta, som förmodligen även Emil Nilsson haft nytta av.
Emil Nilsson behöver inte heller ondgöra sig över Samköp. Man nyttjar det man vill och har behov av. Jag uppskattar att någon bättre förhandlare än undertecknad har gjort jobbet. För övrigt belastar inte Samköp LRF utan är självfinansierat. Så varför slänga ut barnet med badvattnet?
Kooperationen är bra men påverkan och äganderätt är inte deras huvudsakliga uppdrag. Jag kommer att fortsätta att vara företagarmedlem för jag vet nyttan av arbetets som görs.
