Gå till innehåll
  • svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
    Ledare 12 januari

    Fiberavtalen utmanar äganderätten

    Mycket är grävt men en hel del återstår. Ofta görs jobbet snyggt och prydligt men det finns också gott om exempel på motsatsen. Än är det inte för sent att rensa upp i fiberträsket, konstaterar ATL:s ledarskribent Tord Karlsson.

    Ett snabbt bredband till alla är en bra målsättning och för de flesta innebär det en fiberkabel in huset. Det är oerhört mycket värt för alla som bor och driver företag på landsbygden.

    Den oorganiserade utbyggnaden av fibernätet har skapat många problem där avtalen mellan fiberbolag och markägare bara är ett exempel. I det fallet hade man önskat sig ett större engagemang från LRF på riksplanet som företrädare för markägarna. Då hade många bekymmer kunnat undvikas.

    Det är viktigt att bredbandsutbyggnaden sker snabbt, många trakter är fortfarande utan fiber. Det har varit ett återkommande krav även på dessa sidor i ATL. Men det ska också vara ordning och reda, styrning och eftertanke.

    Fiberdragningen skapar under ett antal år många fina arbetstillfällen på landsbygden. Grävandet ger värdefulla intäkter för entreprenörerna. Ofta görs jobbet snyggt och prydligt men det finns också gott om exempel på motsatsen.

    Att Post- och Telestyrelsen med projektet Robust fiber har skapat en minimistandard för hur grävningen ska utföras är ett steg framåt men kräver också att den används av alla entreprenörer och även underentreprenörerna.

    Men avtalen mellan markägare och fiberföretag är fortfarande ett bekymmer. För den lilla föreningen som gräver i egen regi och ledningen går över medlemmarnas marker kan låga kostnader vara prioriterade och markägarna bjuder på intrånget från ledningen.

    Men när en kommersiell aktör som till exempel IP-Only lägger ut fibern kommer saken i ett annat läge. Då kan man kräva ett affärsmässigt bemötande som är likadant oavsett var i landet grävandet sker.

    Så fungerar det inte. Många är nöjda men det är också många som ifrågasätter de avtal som används och även sättet som själva arbetet utförs på. Ibland börjar grävandet utan avtal eller grävmaskinist och avtal anländer samtidigt och sätter markägaren under en olustig press.

    Så ska det inte gå till. Det är en konsekvens av att denna stora infrastruktursatsning har tvingats växa fram på ett okontrollerat sätt och bygger på lokalt engagemang och mängder av ideellt arbete. Det finns fördelar med det men också konsekvenser som dubbelarbete, upprepade misstag och som i detta fall oklara överenskommelser och intrång i äganderätten.

    I de bästa av världar hade LRF som lantbrukarnas och markägarnas organisation varit mer proaktivt och tryckt på för en bra avtalsmodell. I den hade ersättningen för utebliven gröda och ersättning till markägaren reglerats.

    Det hade varit klart utsagt vad som gäller för passage av dräneringsledningar och att fiberägaren har ansvar för att flytta ledningen om markägaren vill bygga där ledningen går fram. Då tillgodoser man markägarens intressen.

    Mycket är grävt men en hel del återstår. Än är det inte för sent att rensa upp i fiberträsket.

    Detta är en ledartext i ATL, lantbrukets affärstidning. Det betyder att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här!

    Kommentarer

    Genom att kommentera på Atl så godkänner du våra regler.

    Till toppen