Gå till innehåll
  • svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
    Debatt 30 juli

    Myndigheterna trampar på oss

    Jag, Michael Kierkegaard, vill berätta varför jag är besviken, bedrövad och heligt förbannad.

    Detta är ett debattinlägg i ATL, lantbrukets affärstidning. Det betyder att innehållet är skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här!

    Det hela började med att Länsstyrelsen i Stockholm gav sig på Ewa, kvinnan i mitt liv, för 5 -6 år sedan. Ewa förlorade alla sina djur och tvingades betala 125 000 kronor i kostnader förutom juristhjälp. Inga djur led eller var vanvårdade.

    I årets regleringsbrev för länsstyrelserna står det att ”en god förvaltningskultur skall genomsyra verksamheten på Länsstyrelserna”. Vad detta betyder kan man läsa om på Statskontorets hemsida. En hörnsten i beskrivningen är den statliga värdegrunden. Där kan man läsa bland mycket annat: att en anställd i staten inte tummar på de mänskliga fri- och rättigheterna. När man vet att verkligheten är någon helt annan inställer sig ovan nämnda känslor,

     Michael Kierkegaard.
    Michael Kierkegaard.

    När djurskyddet förstatligades i januari 2099 lyckades djurskyddet med benäget bistånd av en arbetsgrupp på Jordbruksverket etablera en praxis som gjorde det möjligt för djurskyddet att helt internt uttolka djurskyddslagen med bihang. Detta medför bland annat att djurägaren nekas en rättvis rättegång genom att alla överklaganden gäller beslutet och aldrig underlaget till detsamma. Detta sker i förvaltningsdomstolarna där Länsstyrelserna vinner i 98 – 99 fall av 100.

    Denna totala frihet att uttolka djurskyddslagen med bihang återspeglas i ett återkommande argument i förvaltningsrätten; “djurskyddslagen är en minimilag, det skall vara bättre”.

    När 1988 års djurskyddslag kom deklarerades att den skulle ha en förebyggande påverkan genom en förbättrad djurhållning. Detta har i dagens myndighetskultur förvandlats till det ultimata godtycket genom så kallade skaderisker. Dessa består av påståenden om att något skulle kunna tänkas hända i framtiden.

    I djurskyddslagen finns en paragraf, 24 § b, som enligt JO utgör en skyldighet att beivra påstådda överträdelser av djurskyddslagen med bihang. Om länsstyrelserna hade fullgjort denna skyldighet från början hade djurägarna fått försvara sig i en rättvis rättegång, försetts med ett försvar, egendom visserligen lös men fortfarande egendom (djuren) hade åtnjutit ett skydd. Allt enligt Europeiska Konventionen Mänskliga Rättigheterna.

    Hur kan det komma sig att våra myndigheter inte tvingas följa lagen, inklusive rättsstatens grundstenar?

    Inte ens våra domstolar går emot kollegerna i statens tjänst i denna fråga. Jag vet jag har prövat.

    Vilka som trampar på oss med de blankaste stövlarna kan jag inte avgöra, men trampar gör dom.

    Michael Kierkegaard

    Fotnot: Länsstyrelsen i Stockholm avstår från att kommentera uppgifterna i texten.

    Tack!

    Ditt debattsvar är nu inskickat.

    Skicka in debattsvar

    Kommentarer

    Genom att kommentera på Atl så godkänner du våra regler.

    Till toppen