Enligt statistik från Jordbruksverket klarar sig bara 52 procent av djuruppfödarna utan anmärkningar vid inspektion.
I Sverige har grisarna knorr, halm i boxen och slipper leva sitt liv på spaltgolv. Suggorna slipper fixering.
"Den svenska modellen ger friska djur på djurens egna villkor", skriver Sveriges Grisföretagare på sin hemsida.
Samtidigt ger Djurrättsalliansen en helt annan bild. En bild där grisarna allmänt lider i svenska stallar.
Så hur behandlas grisarna?
- Det är ingen bra djurhållning, det man ser exempel på där, säger Björn Dahlén, djurskyddschef på Jordbruksverket, efter att ha sett filmerna från Swedish Meats-ordföranden Lars Hultströms gård.
Frågan är hur representativ Blackstaby är för svensk grisproduktion.
- Det är en del grejer som inte ser så fina ut, om man säger så. Men det stämmer inte överens med min bild att det generellt ser ut så.
Det finns ingen riktigt bra statistik över tillsynen av grisar.
Enligt en statistik gjordes 534 inspektioner på 478 grisgårdar 2008. 257 brister dokumenterades. Men hur allvarliga bristerna var, och hur många uppfödare som hade brister, det framgår inte.
Totalt, för alla djurslag, gjorde landets djurskyddsinspektörer 23 000 kontroller hos 16 545 djurhållare förra året. Hälften av uppfödarna klarade sig utan anmärkning. Sju procent hade så allvarliga brister att det utfärdades ett föreläggande eller att djuren omhändertogs.
Var tredje uppfödare fick en skriftlig anmärkning. De kan ha haft en sugga med bogsår eller någon annan brist i stallet.
- Det är inte så konstigt att det finns en liten brist och att den rättas till, säger Björn Dahlén.
En sak som Djurrättsalliansen anmärker mycket på är brist på halm eller strö i boxen. Enligt föreskrifterna ska det "ges i sådan mängd att grisarnas sysselsättningsbehov och komfortbehov tillgodoses."
Men det betyder inte att det måste finnas halm i boxen hela tiden.
- Den tar slut ganska kvickt. Och de behöver inte ha ständig tillgång till halm. Men de behöver i varje fall få halm dagligen, säger Björn Dahlén.
