Ur Vi Skogsägare nummer 6 2007

Han kommer till intervjun full av energi efter att ha börjat dagen med ett tennispass. Numera blir det några gånger i veckan för att hålla formen och för att det är roligt.

Under många år var det bara tennis som gällde, från morgon till kväll.

I augusti 1990 rankades Stefan Edberg första gången som världens bästa tennisspelare, en placering han kom att ha i hela 72 veckor under karriären.

Ett par månader tidigare, samma år, hade han besegrat Boris Becker i en tre timmar lång och mycket dramatisk Wimbledonfinal.

Sex år senare tog han farväl till proffstennisen och började ett nytt liv.

Familjen, hustrun Annette och barnen, flyttade från London till en skogsgård utanför Växjö. Stefan inledde en ny karriär inom finansvärlden, där han nu är en av de stora aktörerna.

Till att börja med handlade det om att placera de egna inkomsterna från tennisen, vilket ledde vidare till förvaltning i större skala. Efter tio år känner han sig varm i kläderna i den nya rollen.

- Det är väl ungefär som att ta körkort. Det tar fem år tills du ser vägen längre fram och ytterligare fem år innan du känner dig säker, säger Stefan på sitt både stillsamma och bestämda sätt.

Han talar inte med stora åthävor, men utstrålar ändå beslutsamhet och målinriktning. Utan den förmågan överlever man inte på centercourten och egenskaperna kommer väl till nytta i näringslivet. Han vill inte kommentera den egna förmögenheten, men enligt bedömningar i affärstidningar spelade Stefan Edberg in kring 200 miljoner kronor i pris- och sponsorpengar, vilket genom klok förvaltning börjar närma sig en miljard kronor.

Hur kom skogen in i bilden?
-Egentligen var det lite av en slump. Vi spanade efter ett sommarhus i Sverige. Då dök den här jordbruksfastigtheten upp som ett alternativ, med skogen som en extra bonus.

Det måste vara en stor kontrast till London.
-Absolut! Vi bodde i London under 16 år och trivdes jättebra, men det kändes ändå rätt att flytta. Här är en bra miljö för barnen, med frisk luft och fin natur. Och det är en speciell känsla att äga mark.

Berätta om gården!
-Den ligger vackert, nära vattnet i Skatelöv, någon mil från Växjö. Längre tillbaks var här ett aktivt jordbruk, men nu är åkermarken utarrenderad. Totalt är här 60 hektar.

Var köpet en bra affär?
-Vi flyttade hit permanent år 2000, men köpte gården redan 1993. Då var det inte så bra tider för skogsgårdar, så jämfört med idag var förstås priset betydligt lägre. Att köpa skog till dagens priser som investering är nog tveksamt, möjligen ska man titta mer på hektar än kubikmeter. Jämfört med andra länder är marken fortfarande billig i Sverige och vi har en fantastisk natur.

Det kan ju finnas flera skäl att utöka skogsarealen.
- Om det dyker upp något i anslutning till gården är det fortfarande intressant. För några år sedan var det aktuellt att köpa drygt 800 hektar, men jag tyckte det blev för dyrt och drog mig ur i slutändan. Tur var det, för strax efter kom Gudrun. Det gav mig och alla andra skogsägare en tankeställare. Efter det är jag inte riktigt lika het på gröten.

Natten då Gudrun drog in har etsat sig fast i minnet hos alla berörda, hur var det för er?
-Jag åkte hem från Växjö vid fyratiden på eftermiddagen då det började blåsa allt mer. Det låg en del träd efter vägen och hemma var det alldeles mörkt, sedan strömmen gått, men det var inte helt ovanligt. Jag tror vi hade haft närmre ett 100-tal avbrott tidigare. Med viss tveksamhet gav vi oss ändå av till en middagsbjudning, men tvingades vända eftersom vägen var blockerad av ett nedfallet träd. Det var bara att ta skydd i huset och elda i spisen för att hålla värmen. Ute var det becksvart och ett fruktansvärt oväsen. Ett tag trodde vi taket skulle lyfta. Jag har varit med om orkaner tidigare och insåg vilken förödelse som hotade.

Blev mycket skog skadad?
-Morgonen efter gav jag mig ut med hunden för att inspektera förödelsen. Närmast huset var en hel del nedblåst, en bit bort längs vägen låg ledningsstolpar och ännu fler träd. Därefter blev det bara värre. Landskapet var plötsligt helt öppet. Den promenaden glömmer jag aldrig. Ungefär tre fjärdedelar av volymen av all vår skog blåste ner, däribland tio hektar som jag precis gallrat. Varenda pinne låg på backen.

- Sen kom stormen Per. Då blåste ytterligare skog ner och vi var utan ström i fem dagar.

Innebär stormarna någon förändring av skogsskötseln?
- Det finns nog anledning att röja lite ordentligare och vara försiktig med sena gallringar. Jag har satt en del lärk och det blir en del blandskog med björk, annars planterar vi mest gran. Jag förlitar mig på expert­råden från Södra, där jag är medlem, vilket varit till stor hjälp. Inte minst under den här stormiga perioden.

Vad fick dig att sluta med tennisen?
-Det är väldigt krävande att spela på den nivån. Länge vaknar du på morgonen och ser fram mot dagens match, men när man vaknar och är glad över att vara ledig är det dags att fundera. När det börjar gå svagt utför ska du egentligen träna ännu hårdare för att kompensera nedgången. Jag valde att sluta innan dess.

Hur har omställningen gått?
-Bra. I grund och botten är jag inte personen som vill vara i centrum, utan hamnade där lite ofrivilligt. Det kändes ganska skönt när den pressen försvann, men visst är det en drastisk förändring. Ett problem är att tennisen och all elitidrott är så krävande att du måste försaka många saker, som vänner, bekanta, utbildning och kontakter i näringslivet.

Det har du uppenbarligen kompenserat.
-Ja, jag kom in på kapitalförvaltningen vilket är intressant. Vi påverkas alla av marknaden och det är kul med inblickar i företag, politik och händelser i ett globalt perspektiv.

Berätta om din nya spelplan.
-Efter lite olika turer startade jag tillsammans med två kollegor Case Asset Management år 2004. Därefter har det tillkommit ytterligare några delägare, senast Stefan Persson från Hennes & Mauritz. I dag förvaltar vi fem miljarder kronor. Huvudkontoret är i Stockholm med en filial i Växjö, där jag har en arbetsplats. Men min roll är inte som rådgivare utan att agera på ägarsidan. Vi är en fristående förvaltare med möjlighet att bli ganska stora delägare i företag och därmed utöva ett aktivt ägarinflytande.

Vilka är kunderna?
-Företag, institutioner och en del privatpersoner som har lite mer kapital att placera. Vi har två fonder, Fair Play med relativt liten risk där avkastning ska vara 6-8 procent och Case-fonden med högre mål på avkastning.

I andra sammanhang har du rekommenderat skogsaktier, gäller det fortfarande?
-Jag tror det är läge att snegla på skogsaktierna av olika skäl. Idag kostar skogsmarken 400-500 kronor kubikmetern, men om du köper aktier i skogsägande bolag som SCA eller Holmen värderas skogen till ungefär 150 kronor kubikmetern. Dessutom ger de här bolagen en ganska stabil direktavkastning. Det talas mycket om katastroferna för skogsbolagen och jag tror alla dåliga nyheter snart är intrissade i aktiekursen. Jag gissar den är närmre botten än toppen. Jag tror på branschen i stort. Den har ett problem genom att varorna prissätts i dollar, men jag tror priserna vänder uppåt.

I tennisen blev du känd för offensivt attackspel. Är det samma sak på det finansiella spelfältet?
-Nej där är det närmast tvärtom. Jag är ganska försiktig. Mitt allmänna råd är att sprida riskerna. För egen del har jag obligationer och aktier, med en ganska bred spridning. Dessutom har jag en del fastigheter i Växjö och skogsgården.

Nu är det ju långt ifrån alla som har lika mycket pengar att disponera.
-Jag har förstås en gynnad situation, men tycker likväl fler bör engagera sig i de här frågorna. När det gäller pensioner och annat har vi en utveckling där samhället tar mindre ansvar och allt mer är upp till den egna individen. Jag tycker man borde ha ekonomi på schemat i grundskolan. På de lektionerna skulle man få lära sig hur pensionssystemet fungerar, hur man lånar pengar till sin första bostad, vad aktier är för något, hur obligationer fungerar och liknande. Alla får ju kontakt med de frågorna förr eller senare. Och kan vi dessutom få fler unga intresserade av att driva företag är mycket vunnet för hela samhället.

Arbetar du själv i skogen?
-Till en början gjorde jag en del med både röjsågen och motorsågen. Nu blir det inte så ofta och det känns inte lika roligt efter Gudrun. Många jobbar i skogen för att hålla sig fysiskt i form, vilket säkert är bra, men jag har stor erfarenhet av att få motion på annat sätt.

Är du engagerad i skötseln?
-Ja, det är roligt att ha koll på läget och det känns som ett ­naturligt ansvar för mig som skogsägare. Ett par gånger om året träffar jag min inspektor, går igenom skogsbruksplanen och planerar kommande arbete. Det är också ett ekonomiskt ansvar att sköta skogen på rätt sätt och förvalta den på bästa sätt.

Blev det nya livet som du hoppades?
-Livet har olika faser och blir lite vad man gör det till. Att leva med tennisen var som att vara på flykt hela tiden mellan olika världsmetropoler. Nu är vi i en annan fas och prioriterar andra saker. Det känns bra med skogsgården och Sverige är ett fantastiskt land men det är klart att hösten och vintern är lite mörka.

Text & foto: Pär Fornling